Insikt

Jag tar alltid för givet att folk inte vill veta av mig, att de inte vill att jag ska röra eller ha att göra med dem. Därför blir jag lika överraskad vare gång en människa ger mig audiens. Det är väldigt tröttsamt att vara så osäker.

Jag har aldrig kysst någon först, vemhelst det varit har han/hon alltid fått börja.
Hela krama-kulturen människor tenderar ägna sig åt har jag sällan tagit del av. Jag har fyra personer som hälsar på mig med kramar. Samtliga tar första steget.
Efter ett tag har jag börjat vänja mig, och är nu lite snabbare att besvara kramen. Ibland händer det nästan att vi börjar samtidigt. Men ständigt har jag den där ilande förnimmelsen att en dag, så kommer jag stå där med armarna utsträckta först, och då. Just då kommer jag stå där ensam.